Psykologin och rättssäkerhet
Det finns en stor risk att psykologi missbrukas i rättsliga sammanhang. Vanligt förekommande har detta blivit i mål som har med sexuella övergrepp att göra - både i brottmål och i civilmål.
I Sverige uppmärksammades detta problem redan i mitten av 1950-talet av den svenske professorn i pedagogik och pedagogisk psykologi Arne Trankell i det s.k Lars-fallet som publicerades i Svensk Juristtidning (SvJT) 1956. Trankell blev i det fallet på åklagareris initiativ förordnad att som sakkunnig utreda tillförlitligheten av femårige pojken Lars' utsaga om att han utsatts för sexuellt övergrepp av en fönsterputsare som han hade träffat och följt med hem. En barnpsykiater hade talat med pojken och kommit fram till att pojkens utsaga var "sann", men åklagaren kände sig inte övertygad om detta. Trankells utredning kom att klarlägga en helt annan bakomliggande verklighet för pojkens utsagor än att han varit utsatt för sexuellt övergrepp. Åklagaren beslöt att inte väcka åtal (SvJT, 1956, sid 81-101).
Lars-fallet är upprinnelsen till Trankells fortsatta arbete med att utveckla en systematisk metod för tillämpning av psykologisk kunskap vid utredning av enskilda rättsfall. Metoden, som i sin helhet presenterades 1963 i boken "Vittnespsykologins arbetsmetoder", har fått benämningen formell strukturanalys. Mycket förenklat kan man säga att metoden styrs av två övergripande formalkriterier, som gör att utredaren "tvingas " att systematiskt pröva alla tänkbara hypoteser som kan formuleras utifrån det faktiska materialet i det enskilda fallet. Den hypotesprövande analysen skall dokumenteras och redovisas på ett sådant sätt att domstol och parter självständigt kan bedöma den sakkunniges slutsatser. Huvudinstrumentet i utredningsarbetet är utsagepsykologisk realitetsanalys, som bl.a. grundar sig på teorin att autentiska utsagor om självupplevda faktiska händelser har egenskaper som saknas i konstruerade "berättelser". För en utförligare metodbeskrivning hänvisas till min avhandling "Fakta i målet - vittnespsykologins bidrag vid bedömning av sakfrågan i enskilda rättsfall" (sid 36-49).
Beträffande den utsagepsykologiska realitetsanalysen kan sägas att den omfattar en prövning av huruvida vissa grundläggande egenskaper föreligger i ett utsagematerial, vilka kan anses stödja utsagornas tillförlitlighet:
- homogenitet, vilket betyder att olika delar av en berättelse bekräftar varandra vad gäller innehåll, tid, plats och deltagare etc;
- uttryck av känsloupplevelser, positiva eller negativa - på ett adekvat sätt knutna till den redovisade situationen (hör samman med homogeniteten);
- kompetens och unikitet, vilket innebär att utsagorna har en sådan särprägel att de inte skulle kunna komma till utan att det fanns ett verklighetsunderlag (här måste bedömningen ske utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet, dvs. just den aktuella utsagepersonens "kompetens");
- detaljrikedom, där kvalitén på detaljerna (spontanitet, föränderlighet) är betydelsefulla;
- komplikationer (man beskriver hur ett händelseförlopp störs på ett eller annat sätt);
- citerande av samtal ur den aktuella situationen ("då sa hon till mig..");
- plötsliga infall (genombrott av minnesbilder). vilket är utmärkande för berättelser om självupplevda händelser.
Konsekvens och konsistens hos utsagor styrker däremot inte generellt utsagornas tillförlitlighet, utan ger snarare initialt upphov till antagande om ändamålsenliga konstruktioner, vilket måste prövas i det enskilda fallet.
Säkerhet och bestämdhet kan inte heller anses vara tecken på en utsagas tillförlitlighet. Bender (1981, sid 148) menar att dessa - särskilt om de är påfallande - snarare kan ses som symptom på lögn och således bör ge upphov till största försiktighet hos domaren.
Psykologiskt förhåller det sig också så att en överdriven säkerhet kan vara tecken på en underliggande osäkerhet, som man försvarar sig mot.
Sammanfattningsvis kan sägas att tillämpad vittnespsykologi innebär ett systematisk psykologisk analys av uppkomstbetingelserna (verklighetsbakgrunden)för de faktiskt föreliggande utsagorna, uppgifterna och förhållandena i det enskilda fallet.
Vad gör de "professionella" vid misstanke om sexuella övergrepp mot barn - utreder eller indoktrinerar?
Alltsedan slutet av 1970-talet harjag följt den internationella utvecklingen inom området sexuella övergrepp mot barn och den lavinartade produktionen av psykologisk (och "pseudopsykologisk") litteratur inom detta område. Denna litteratur var länge ensidigt inriktad på att presentera tecken på incest som man funnit hos barn vilka man trodde sig veta hade varit utsatta för övergrepp. Psykiatern Roland Summit var en av de första som trodde sig finna sådana tecken. Han formulerade i en artikel 1983 ett "anpassningssyndrom" hos barn som varit utsatta för incest (hemlighetsmakeri - hjälplöshet - anpassning - sent avgivet osäkert avslöjande - återtagande). Redan 1988 framfördes i vetenskaplig litteratur allvarlig kritik mot detta syndrom (t.ex. av Robert Emans i Journal of Clinical Psychology), och syndromet har senare, liksom andra presentationer av "mönster" eller "tecken" på incest, helt avvisats. Man har ej funnit något vetenskapligt stöd för att det existerar speciella "tecken" eller beteendemönster, vilka skulle kunna användas för att diagnosticera incest eller sexuella övergrepp. Nyligen har två klara uttalanden om detta gjorts:
- "There is no single set of symtoms which automatically means that a person was a victim of childhood abuse" (American Psychological Association APA's Working Group's Interim Report, November 1994, on the Investigation of Memories of Childhood Abuse).
- "No specific behavioral syndromes caracterize victims of sexual abuse" (ett consensus-uttalande från ett internationellt seminarium "The investigation of child sexual abuse" i Sätra Bruk 1994, publicerat av Michael Lamb i Expert Evidence, 1994, 2 (4), sid 151-56).
Detta hindrar emellertid inte att man i svenska domstolar fortfarande åberopar "tecken" och "mönster" och Summits anpassningssyndrom. Från åklagarhåll argumenterar man exempelvis fortfarande på fullt allvar att ett återtagande av en incestanklagelse skall ses som ett stöd för att incest förekommit! Argumenteringar av detta slag accepteras ofta okritiskt av våra domstolar och återfinns sedan som domskäl för fällande domar.
I två just nu aktuella resningsansökningar, som jag händelsevis fått kännedom om, har åklagarna i båda målen åberopat det sedan flera år avvisade Summits syndrom, och i det ena fallet t.o.m. bifogat Summits artikel från 1983 i sin helhet. Orsaken till detta är säkerligen att det fortfarande hänvisas till och citeras ur Summits syndrom i 1993 års reviderade upplaga av Socialstyrelsens allmänna råd (1991:3) samt i 1994 års upplaga av den nedan omnämnda boken "Mot dessa våra minsta". I Sverige har dessa två skrifter i hög grad bidragit till att framkalla incest - och övergreppsmisstankar i enskilda rättsfall samt till att snedvrida utredningarna av sådana misstankar.
Många psykologer och psykiater har bidragit till att utifrån kliniska utgångspunkter och ensidiga material. eller utifrån ren hörsägeninformation i s.k. nätverk sprida ogrundade generella påståenden. Det kan t.ex. handla om tecken på incest och sexuella övergrepp, om förekomsten av daghemsovergrepp och rituella övergrepp, om "kroppsminnen" om barns s.k. traumatiska minnen och om manipulativa metoder för att få barn att "berätta". Förutom Summit kan här nämnas exempelvis David Finkelhoor, Lenore Terr, Frank Lindblad, Kaisu Akselsdotter, Sven-Åke Christianson, Tilman Fürniss, vilka alla framfört vetenskapligt ogrundade generaliseringar och spekulationer inom detta område.
Psykologiserande spekulationer och ogrundade generella påståenden (myter) inom området sexuella övergrepp distribueras också i böcker skrivna av lekmän. I USA är det mest flagranta exemplet boken 'The Courage to Heal" (Bass & Davis, 1988), vilken sålts i närmare en miljon exemplar och som fått massor av människor, framförallt kvinnor, att tro att de varit utsatta och att med hjälp av terapeuter plocka fram "minnen" (repressed memories) om sexuella övergrepp.
I Sverige är det mest skadliga exemplet från lekmannaområdet boken "Mot dessa våra minsta" (Dahlström-Lannes, 1990, 1991, 1992, 1994), vilken kommit att underminera polis- och åklagarutbildningen och lett till att man i Sverige numera i stor omfattning finner ledande och manipulerande polisförhör rörande sexuella övergrepp, ofta tillkomna efter samråd med socialtjänsten och barnpsykiatrin. Poliser (och åklagare) får i specialkurser felaktig generell information om incest och sexuella övergrepp (exempelvis det ovannämnda Summits syndrom). Avsnittet om förhör med barn i ovannämnda bok (sid 121 f) är skrivet utifrån antagandet att det förhörda barnet varit utsatt och att det gäller att få barnet att berätta. Det anges t.ex. (sid 130) fem skäl till att ett barn inte berättar (saknar ord; har förträngt, rädd; skuldkänslor; lojalitet). Det fundamentala skälet att barnet inte har något att berätta nämns överhuvudtaget inte! Man får också lära sig att "man skall tro på barn" och att "barn inte ljuger om sånt" I praktiken har detta medfört: att tro på barn innebär att tro att ett barn varit utsatt för övergrepp. Om ett barn bedyrar att ingenting hänt, så tror man däremot inte på barnet utan anser att barnet ljuger. Detta är integritetskränkande och förvillande för ett barn och kan leda till att barnets verklighetsuppfattning förvrängs.
Att döma av innehållet i senare års svenska polisförhör rörande sexuella övergrepp synes manipulation genom utfrågning även läras ut för att kunna uppfylla de ovan omnämnda utsagepsykologiska kriterierna.
Exempel:
1. Om ett barn spontant återger vad en person sagt under ett händelseförlopp kan detta anses tala för att barnet berättar om något självupplevt. Numera ser man ofta i polisförhör att man frågar barnet om personen ifråga sagt något. Citat som på detta sätt tillkommer genom att förhörsledaren ställer direkta frågor ger självfallet inget stöd för att barnet återger något självupplevt.
2. Ett annat sådant exempel är att om ett barn spontant kommer ihåg att man blev avbruten under ett pågående övergrepp (av att t.ex. mamma eller något syskon satte nyckeln i dörren) kan detta ses som ett stöd för att barnet berättar om något självupplevt. För att plocka fram en sådan uppgift ställs numera ofta i polisförhör frågor om man "blivit avbruten " någon gång. Om barnet på en sådan direkt fråga svarar ja och ger något exempel, kan detta vara en ren förhörseffekt och ger således inget stöd för att barnet talar om något självupplevt.
3. På samma sätt tycks man få lära sig att med hjälp av frågor plocka fram detaljer för att sedan kunna hävda att "berättelsen" är detaljrik.
Detta innebär missbruk och förvanskning av utsagepysykologisk kunskap och metodik. Manipulationer av detta slag kan klarläggas genom en utsagepsykologisk realitetsanalys av förhörsmaterialet.
Utvecklingen i Sverige är således från rättssäkerhetssynpunkt särskilt bekymmersam, eftersom effekterna av f.d. polisen Dahlström-Lannes' bok blivit att de grundläggande polisutredn-ingarna rörande sexuella övergrepp ofta inte genomföres på ett objektivt sätt. Ofta är den utredande polisen, och även åklagaren, medlem i någon s.k. samrådsgrupp med barnpsykiatrin och socialtjänsten. Inom dessa samrådsgrupper och "nätverk" som bildats i Sverige, är man okunnig om eller värjer sig mot den internationella vetenskapliga forskning, som under senare år klarlagt att det saknas empiriskt underlag för många av de myter och föreställningar som spritts rörande incest och sexuella övergrepp. Genom inbördes påverkan förstärks inom dessa nätverk felaktiga föreställningar exempelvis om "tecken- på incest och om att sexuella övergrepp är mycket vanligt förekommande.
Nätverkens infiltrering i rättsväsendet och spridande av Dahlström-Lannes' bok och hennes föreläsningsverksamhet (med stöd av Rädda Barnen och med bl.a. Riksåklagaren som avnämare) har - förutom underminering av polis- och åklagarutbildningen - även medfört att ledamöter i våra domstolar - ända upp till Högsta Domstolen - förletts att anamma empiriskt ogrundade påståenden (myter). Många domstolar har därmed förlorat sin förmåga att kritiskt och förutsättningslöst utvärdera såväl psykolog- som polisutredningar rörande sexuella övergrepp.
Problemet i dag är inte att man har svårt att ta till sig att sexuella övergrepp sker - i stället tror man i dag alltför lätt att övergrepp skett och är inte beredd att ifrågasätta det.
I ett alldeles färskt svenskt exempel, där en 8-årig flicka i ett videobandat polisförhör klart redovisat att hennes pappa inte gjort någonting sexuellt med henne utan hennes skada uppkommit under lek med hund, fortsätter Polisen att pressa flickan med ytterligare fyra "samtal", vilka ej dokumenteras vare sig på video- eller ljudband. Efter det sista odokumenterade "samtalet" med flickan antecknar polisen:
"Efter detta möte samtalar jag med åklagaren och har önskemål om att barnpsyk snabbt ska komma in i ärendet. Jag märker att Karin har låst sig och att hon inte vill prata med mig om vad som hade hänt."
Redan ett par dagar därefter tar barnpsyk (BUP) emot och har under en vecka fyra samtal med flickan. Vid samtliga dessa fyra samtalstillfällen på BUP fanns den utredande polisen i en ruin bredvid för att kunna "rycka in", om flickan började berätta. Detta är ett högst oetiskt handlande från barnpsykiatrins sida och är ur rättssäkerhetssynpunkt ett oacceptabelt tillvägagångssätt.
Genom den vittnespsykologiska granskningen blev det i det här fallet klarlagt att polisen aldrig kallades in från sin "stand-by"-position på BUP, vilket klart bekräftar att det inte heller på BUP kom någon utsaga om övergrepp. Trots detta faktum formulerades det barnpsykiatriska utlåtandet så att misstankarna mot pappan kunde bibehållas och användas för att tvångsomhänderta flickan!
Fallet Karin har nu i detalj analyserats och
beskrivits i Örebro-tidningen Nerikes Allehanda (3 helsidor den 17 juni 1995 +
därefter följande debatt). Förhoppningsvis kommer detta dokumenterade
rättsövergrepp mot ett barn och hennes familj från ursprungligen polis- och
åklagarmyndighet i samarbete med barnpsykiatrin - vilket inte är på något
sätt unikt - att leda till sanktioner för de ansvariga och till ett allmänt
uppvaknande och insikt om att hela detta område måste saneras.
Det finns inom barnpsykiatrin ingen metod att utreda om sexuella övergrepp
faktiskt ägt rum. På många håll har det utvecklats ett missbruk av "gamla"
projektiva test, utifrån vilka man helt oprofessionellt framför
spekulativa tolkningar om att ett barn kan ha varit utsatt för sexuella
övergrepp - trots att dessa test eller observationsmetoder (t.ex. CAT och
Erica-metoden) inte tillåter några sådana tolkningar.
I Sverige har detta oprofessionella förhållningssätt tillåtits att breda ut sig med skydd av den svenska tillsynsmyndigheten Socialstyrelsen, som praktiskt taget alltid i sina yttranden rörande enskilda fall bortförklarar och "ursäktar" klart oprofessionella utredningar. Utredarna och institutionerna riskerar således ingen påföljd. De som blir lidande är barn och deras familjer.
Myndigheter som Socialstyrelsen och Riksåklagaren och organisationer som Rädda Barnen och BRIS och även Psykologförbundet har låtit sig involveras i det informella nätverksagerande, som säger sig arbeta för att "skydda barnen" men som i stället - till skada för barn och familjer - motverkar spridandet av relevant vetenskaplig kunskap och objektiv utredningsmetodik. I dessa nätverk byggs personliga relationer upp mellan de olika yrkesrepresentanterna, och man både påverkar och skyddar varann - till men för barns och familjers rättssäkerhet. Den egna professionaliteten är som bortblåst. Som en fördel med samarbete av detta slag var det tänkt att man skulle gå försiktigt fram och inte fatta förhastade beslut. I praktiken synes det på många håll ha blivit en motsatt utveckling. Man "hetsar" varandra att fatta beslut, vilka ofta är i sak dåligt underbyggda.
Det är viktigt att uppmärksamma dessa påverkansproblem. Inte minst gäller detta vid medverkan av dem, som betraktas som särskilt specialiserade och därför rekommenderas att utreda barn, nämligen barnpsykologer och barnpsykiater. Här gäller det att åklagare och polis - och givetvis domstol - förhåller sig objektivt prövande.
Det är dags att juristerna i rättsväsendet tar sitt ansvar och inser att de har både kompetens och skyldighet att göra sin bedömning utifrån fakta, logik och allmängiltigt "sunt förnuft". De sexuella övergreppsfallen handlar om människor och människobarn - inte om några mystiska för jurister obegripliga varelser.
I Norge har detta dilemma blivit belyst genom det s.k. Bjugn-fallet och den granskning av detta som nyligen gjorts av Riksadvokaten. Där har det tydliggjorts att det är av avgörande betydelse för resultatet att polis och åklagare alltifrån inledningsskedet värnar om den objektivitet, med vilken en brottsutredning måste bedrivas. Man får inte "sätta sig i knäet på" psykologisk/medicinsk expertis utan måste kritiskt granska 11 experternas" förehavanden och den påverkan de kan ha utövat - särskilt då det gäller barn.
De grundläggande principerna för en professionell objektiv polisutredning skall givetvis gälla även vid utredning av sexuella övergrepp mot barn. Erfarna kriminalutredare i Sverige uttalar förvåning över att så många av deras kolleger tycks förlora hela sin professionalitet, då de ställs inför denna typ av utredningar.
Den amerikanske psykiatrikern Lee Coleman, som kritiskt granskat utredningsförfaranden inom detta område, ger domstolar rådet att vid bedömning av vad som kan anses tillförlitligt se till föreliggande fakta och använda sitt sunda förnuft i stället för att falla för psykiatriska etiketter och sofistikerade resonemang.
Detta handlar om det övergripande ansvaret för våra domstolar, men det har givetvis fundamental betydelse att polisen på ett objektivt sätt söker fakta och inte låter sig luras in i användande av spekulativa, ledande frågor och manipulativa metoder för att till varje pris få ett barn att säga det som förväntas. De flesta barn kan till slut inte våda sig mot sådana metoder. Det här är förutom en rättssäkerhetsfråga i högsta grad en etisk fråga. Det handlar om manipulation av barnet på ett sätt som barnet inte förstår och inte kan försvara sig mot.
Psykologer och psykiater, som medverkar i rättsfall med bedömningar av barns uppgifter eller utagerande rörande incest och sexuella övergrepp måste hålla sig àjour med den vetenskapliga forskningen på området och ha förmåga att bedöma den och därmed ta avstånd från ogrundade mytbildningar. Förutom allsidig psykologisk kunskap (inte enbart vårdklinisk) måste en utredande psykolog också ha förmåga att lämna sin behandlarroll och bli den ifrågasättande utredaren.
Att vara en ifrågasättande utredare betyder inte att man uppträder otrevligt eller provocerande, utan att man förutsättningslöst försöker ta reda på "verkligheten" bakom den information som kommer fram. Endast på det sättet kan barnets rättssäkerhet skyddas.
Om man har som målsättning att till varje pris få ett barn att säga något av det som man själv tror har hänt, de kommer man säkerligen också att lyckas med det. Men det som barnet då säger är kanske inte sant. Då har vi lurat barnet att "ljuga". Och kanske har vi fått barnet att tro att det varit med om något hemskt som aldrig hänt - och än värre att detta "något" skulle ha utförts av en för barnet kär och viktig person. Detta kan få ödesdigra konsekvenser för barnets hela framtid.
Rättsfarliga aktörer
Den tidigare omnämnde amerikanske psykiatern Roland Summits tvivelaktiga insatser inom incestområdet har numera avslöjats i USA. Hans uttalanden i rättsfall tillmäts där inte längre någon betydelse (NACDL Conference on Sexual Abuse, April 1994, Washington D.C.). Summits agerande har blivit internationellt känt genom den även i Sverige TV-sända dokumentären om Little Rascals. Inom svenskt åklagarväsende tycks man emellertid inte ha noterat detta, och man har vant sig vid att det inte ställs några krav på kvalitén hos åberopade källor i incestmål - det viktiga är att de stöder incestmisstanken. Och Summit citeras ju i Socialstyrelsens allmänna råd.
En annan högst manipulativ och oetiskt agerande barnpsykiater, Tilman Fürniss, numera verksam vid Mönster University i Tyskland som professor i barn- och ungdomspsykiatri, men med en bakgrund i London vid Tavistock Clinic i samarbete med Arnon Bentovim, har kommit att fä ett mycket olyckligt inflytande i rättsliga sammanhang.
Fürniss har varit inviterad, att föreläsa i de skandinaviska länderna. I Sverige har Fürniss, bl.a. på inbjudan av Rädda Barnen, vid upprepade tillfället föreläst om förhörsmetoder vid misstanke om sexuella övergrepp mot barn. Åklagare har med stöd av Riksåklagarämbetet deltagit i sådana seminarier tillsammans med socialarbetare och incestutredare.
Fürniss lär ut manipulativa metoder som medför att barnen bringas att säga det utredaren vill höra:
1. Då ett barn inte vill berätta - kanske inte har något att berätta - används hypotetiska frågor. Detta inbjuder till fantasi och påhitt, men barnets svar tolkas som en "sann" utsaga: "om ni gjorde något ... vad tror du det kan ha varit?" - "Vi kanske gick in i det blå rummet". - "Så ni gick in i det blå rummet".
2. Fürniss förordar också ett annat oetiskt och rent ohederligt förfaringssätt - "The story of the other child". När barnet som Fürniss "undersöker" inte berättar någonting så säger Fürniss plötsligt: "Oj, du får förlåta mig att jag blev litet distraherad. Jag kom att tänka på vad ett annat barn berättade för mig i går" ... och så berättar Fürniss en uppdiktad osann historia som innehåller det han vill att barnet framför honom skall berätta.
Den mest omfattande skada i ett enskilt fall, som hittills förorsakats av Fürniss' idéer och agerande är mig veterligt Montessori-fallet i Mönster (Jfr fyra väldokumenterade artiklar av Giesela Friedrichsen och Gerhard Mauz i Der Spiegel: n:ris 39/1993; 25/1994; 21/1995; 22/1995). Fallet har varit under utredning i mer än 3 år och en manlig pedagog vid skolan har suttit häktad i mer än två år misstänkt för att ha begått övergrepp mot 63 barn. Fürniss hade alltifrån starten med sina aktioner och påverkan i grupp indoktrinerat föräldrar, barn och utredare att "tro" att övergrepp förekommit och att "konstruera" innehållet i dessa övergrepp. Den 16 maj 1995 blev den misstänkte mannen slutligen friad. En utsagepsykologisk analys utförd av professor Günther Köhnken, Kiel University, visade att barnens påstådda utsagor kunde vara en produkt av feltolkningar, förväntningar, påverkan, inlärning, grupptryck etc.
Att anlita som instruktör eller utredare en person som Fürniss bör inte längre vara tänkbart inom ett hederligt rättssystem. Den norske Riksadvokaten /Riksåklagaren/ förklarar i sitt utlåtande över Bjugn-målet (oktober 1994) att "hypotetisk frågeteknik" inte skall användas i brottsutredningar". I domslutet i Montessori-fallet i Münster utsägs bl.a. att "det är oansvarigt att använda hypotetisk frågeteknik i brottsutredningar".
I Sverige är det stora problemet att många inom rättsväsendet. barnpsykiatrin, socialtjänsten och även från riksdagsgrupper och massmedia är sammanflätade i nätverk, som värjer sig mot allsidig kunskap inom detta område. Sedan man valt sina läromästare, sådana som Fürniss, Bentovim och Summit, invaggar man sig i tron att det man gör är "till barnens bästa".
Händelser sådana som Bjugn-målet i Norge, det katastrofala Montessori-målet i Mönster och det i Finland mycket uppmärksammade NIKO-målet har på avgörande sätt fått sin olyckliga prägel av Fürniss' och Bentovims verksamhet. Det finska fallet är f.n. föremål för polisutredning, där företrädare för barnpsykiatri och socialtjänst granskas.
Rättsfarlig sekretess
Det svenska sekretessystemet fungerar som ensidiga skyddsmurar, som gör det svårt eller omöjligt för vanliga medborgare att kontrollera myndigheters och institutioners agerande, under det att myndigheter som åklagarväsende och socialtjänst lätt kan få tillgång till och utbyta sekretessbelagt material från exempelvis en barnpsykiatrisk klinik jfr det ovan omnämnda Örebro-fallet).
I det riksbekanta Umeå-målet (mål nr B 333/93, Hovr för Övre Norrland), dömdes en oskyldig man till 10 års fängelse. Medansvariga för detta var i hög grad barnpsykiatriska kliniken vid universitetssjukhuset i Umeå i samarbete med en lokal kvinnojour. Efter beviljad resning och ny rättegång frikändes mannen enhälligt. Riktigheten i denna friande dom skulle stå klar för allmänheten om rättegångsmaterialet med samtliga sakkunnigutredningar och hela domen hade blivit offentligt: BUP hade inte kunnat gömma sig, och den friade mannen hade inte behövt utstå illvilliga påståenden om att han likväl är skyldig.
Vad vi måste kräva är att våra domstolar är beredda att vidga sin kunskap och därmed ta ansvar för att inte myndighetsövergrepp skadar barn och ödelägger familjer och att inte oskyldiga personer döms för sexuella övergrepp på grund av okunskap, prestige och dolda lojaliteter inom etablissemanget.
Artikkelen er tidligere publisert av Medborgarrätt 3/95, og gjengis her med artikkelforfatterens tillatelse